Gästinlägg: Att leva i en ideologisk skymningszon

Jag kan finna vettiga/mindre vettiga åsikter i många olika partier, från höger till vänster. Varför känns det som om det är så nödvändigt att placera folk i olika fack? Varför måste jag välja sida om allt? Varför kan jag inte få vara i min twilight zone?

Jag har upplevt många gånger att när man diskuterar en fråga, och kanske inte nödvändigtvis är sakkunnig i frågan, men never the less, är ärlig med hur man resonerar sig fram till just den åsikten man presenterar, så blir denna åsikt en semipermanent (oftast ofarlig) stämpel på hur man tycker i frågan. (T.ex. Men då är du sosse ju!)

Jag har inget emot att bli övertygad om att jag har fel, eftersom jag kanske missar något i mitt resonemang, men denna iver att försöka placera folk i en viss grupp/tillhörighet, baserat på att man har liknande åsikt i en specifik fråga som ett visst politiskt parti, ideologi eller liknande gruppering, är för mig lite underlig. Det är ”Allt eller inget”.

Mina åsikter är ganska spridda över hela det ideologiska spektrumet. Håller med den ene om ditten, den andra om datten etc. Samma s.k. twilight zone har jag gällande politiken, dvs jag kan finna vettiga/mindre vettiga åsikter i många olika partier, från höger till vänster.

Varför känns det som om det är så nödvändigt att placera folk i olika fack? Varför måste jag välja sida om allt? Varför kan jag inte få vara i min twilight zone? D.v.s. tänk om inget av alternativen passar min syn på saken helt och hållet, utan jag ligger i en gråzon mellan de båda “sidorna”? Är det orimligt?

Det verkar som om man alltid förväntas vara pro-/anti-något. Oftast stoppas man i antagonistiska pro-/anti-fack automatiskt. Om jag t.ex. uttrycker en pro-något-åsikt, så blir jag även automatiskt placerad i motsvarande, men motsatt fack, dvs det som automatiskt ligger som anti ”andra sidan” . Ett perfekt exempel är Israel/Palestina-konflikten. Uttrycker man något som låter pro-palestinskt, så är man automatiskt anti Israel. Uttrycker man något som låter pro-israeliskt, så är man ofta direkt anti-palestinsk.

Även i t.ex. en diskussion jag hade om Lenin/Stalin och hela den tidens sovjetiska ideologi. (Till bakgrunden hör att mina föräldrar är födda i Sovjet och därefter uppväxta i kommunismens Polen. Min bild av den tidens ideologi har givetvis präglats mycket av de hemska historier som mina föräldrar berättade för oss barn, om livet i Sovjet och Polen.)
Även i denna diskussionen fick jag uppleva att det på något sätt förväntades av mig att antingen älska Lenin eller de tsarvänliga nationalisterna.  Än en gång antyddes att jag var tvungen att välja sida. Antingen eller! Rött eller vitt?
Nej, det är inte så enkelt för mig. Jag behöver fortfarande inte älska en nationalistisk ideologi för att jag ogillar Lenins idéer. ”Har du slutat slå din fru”-inslag i diskussioner är ett underligt och smått ohederligt sätt att argumentera tycker jag.

Detta är anledningen till att jag väldigt sällan diskuterar politik, religion eller liknande ”infekterade” saker. Jag vill inte tvingas in i en situation där jag måste välja sida helt och hållet.

Varför vill jag inte välja sida då?
Därför att jag varken vill eller kan. Det är förvirrande att välja en sida som kanske inte står för det jag tror på, i ALLA frågor. Vill kanske inte få alla värderingar med mig på köpet som den ”sidan” står för. Saker som jag kanske inte ens tänkt på och hunnit ta ställning till.

Det är en av anledningarna till varför jag stormtrivs inom sjukvården. Här är det tvärtom. Här förväntas jag att totalt strunta i t.ex. etnicitet, politisk tillhörighet, ideologi, religion m.m. Alla ska behandlas på lika villkor, inga etiketter ska sättas och inga indelningar i fack! Inget ”vi och dem” ska förekomma, utan här är det en enda sak som ska vara prioriterad: Medmänsklighet! (Sen vet även jag att det inte fungerar så här överallt, men det är en annan diskussion)

Det är en befrielse utan dess like. Jag känner mig som en ”konsulterande släkting” när jag blir inbjuden i olika familjers öden. Och det spelar ingen roll om de är sossar, SDare, kommunister, muslimer, judar, Jehovas vittnen eller utomjordingar. Det är inte viktigt, och jag upplever det verkligen i praktiken och det är inte bara en teoretisk utopi för mig. Det spelar oftast ingen roll för patienterna vad/vem jag är heller!  Så länge jag visar empati, förståelse, respekt och hjälper dem så gott jag kan, så är min politiska färg, etnicitet, religion(eller avsaknad av) av underordnad betydelse.

– Patrick.F, Twittrande läkarstudent

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *